// Fråga en objektivist

Det är en bra fråga. Det finns så många olika egenskaper som förtjänar att värderas högt. Istället för att rada upp mer eller mindre självklara sådana punkt för punkt, svarar jag ärlighet.

Jag menar ärlighet i alla bemärkelser av ordet (så länge man inte befinner sig under hot om våld). Att man inte är en lögnhals. Att man inte är manipulativ. Att man inte spelar falska roller. Att man står för vem och hur man är, trots att det kanske inte alltid uppskattas av alla. Att man är intellektuellt hederlig, både inför sig själv och inför andra. Men inte som någon plikt: man bör (för att använda ett klassiskt exempel) inte berätta var ens barn är gömda när Gestapo knackar på dörren.

Det finns mycket annat jag skulle kunna skriva. Men ärlighet är en egenskap jag tror att jag värderar särdeles högt.

Jag börjar här: att transsexualism existerar är inte en åsiktsfråga, utan en psykologisk och psykiatrisk fråga för vetenskaplig forskning att finna svar på. Det svaret lyder också tämligen enhälligt att transsexualism existerar, och att det sannolikt beror på en biologisk anomali i hjärnan. Om ett könsbyte är vad som krävs för att man skall känna sig tillfreds med livet, ser jag inte vad som skulle vara så hemskt med det. Tvärtom. Den vidare frågan om könsbegreppet lämnar jag därhän; det väsentliga är två saker: dels att den som gjort ett könsbyte mår bättre av förändringen, trots att inte allt kan förändras, och dels att denne också kommer att betraktas utifrån sitt ”nya” kön i sociala sammanhang.

Varje människa har sin egen lycka att måna om. Det gäller även transsexuella.

Däremot finns en annan aspekt av frågan, och det är huruvida könsbyten bör finansieras med hjälp av skatter eller ej. Jag svarar nekande. Å andra sidan är det inte en invändning som riktar sig specifikt mot transsexuella. Det är inte rätt att tvinga andra människor att betala ens egna utgifter, oavsett vad det handlar om. Däremot är samhället inrättat på det viset, något vi inte kan eller bör skuldbelägga transsexuella för. Det är en skuld som hör hemma hos makthavarna.

Det är över ett år sedan jag såg Avatar, så den är gudskepris inte längre färsk i minnet. Jag har utan framgång sökt med ljus och lykta efter något positivt att säga om den. Dialogerna är löjliga, skådespelarna är felvalda, och jag kan inte ens förmå mig att tycka om de förhärligade specialeffekterna. I och för sig kan jag säga likadant om många andra av Hollywoods storfilmer. Vad som gör Avatar särdeles usel är handlingens totala brist på egenart (den är en nästan exakt kopia av Pocahontas) och dess tematiska budskap: att vi bör offra oss för miljön, att vinstintresset är ont, och att USA är en imperialistisk skurkstat.

Det är fullt legitimt att kräva ränta, d.v.s. ett pris för att låna ut pengar. Jag är inte särskilt insatt i hur räntemotståndarna tänker, men räntans legitimitet är en direkt implikation av ägande- och avtalsrätt. Om jag äger likvida medel har jag rätt att göra vad jag vill med dem: konsumera, spara, investera eller utlåna. Ifall jag väljer att låna ut mina pengar har jag också rätt att ställa villkor (och den som skall låna av mig har rätt att acceptera eller avslå mina villkor). Kommer vi överens om räntesats och räntevillkor är det illegitimt att förbjuda vår uppgörelse.

Ränta existerar framför allt på grund av tidspreferens. Den som tar ett lån föredrar nutida konsumtion över framtida. Man tar exempelvis ett bolån för att man vill bo idag – inte om flera decennier (eller hur lång tid det tar att spara ihop den summa man belånar). Som utlånare söker man avkastning och vet att det är behäftat med vissa risker att låna ut pengar, särskilt om det (som i fallet med bolån) gäller stora summor över lång tid. Därför lånar man ut sina pengar mot ett pris i förhoppning om långsiktig vinst, och det är det priset vi kallar för ränta.

Det finns inget väsentligt annorlunda med att kräva ränta. Man utför en tjänst och kräver sitt pris, som med alla andra tjänster och priser på marknaden.

Människan har rätt att jaga varg bäst hon vill, så länge det inte inskränker någon annans äganderätt. (Man får inte döda andras husdjur eller jaga på deras mark utan tillstånd.) Det finns också bra skäl för att jaga varg i de nordligaste delarna av landet. När vargen blir ett skadedjur som hotar ens egna möjligheter att överleva, eller i alla fall leva som man kan och vill göra, är det fullt rimligt att jaga den. (Vargjaktens dilemma porträtteras väldigt bra i filmen Varg med Peter Stormare.)

Många anser att även om enskilda vargar saknar egenvärde, finns ändå ett egenvärde i att säkra artens fortbestånd. Det vore ju tråkigt om vargen dog ut – eller hur? Eftersom många gärna ser att vargen finns kvar borde det inte vara ett problem att lösa den saken på frihetlig väg, utan att inskränka människors rätt att jaga. Om inte annat kan reservat och djurparker ta på sig att föda upp varg; med tanke på hur stor frågan trots allt är borde det ju ligga kommersiellt intresse i att göra det.

För att sätta saker i sitt sammanhang avslöjades i gårdagens avsnitt av Uppdrag granskning att Ingvar Kamprad kontrollerar Inter IKEA via en stiftelse i Liechtenstein. Detta har upprört folk som vill att ”IKEA skall vara svenskt” och som ogillar att Kamprad ”är en skattesmitare”. Själv såg jag inte programmet. Vad Kamprad gör med sina egna tillgångar bör vara hans ensak, och jag tycker inte det är speciellt intressant att doppa näsan i det.

Min enkla mening är att om Sverige vill behålla IKEA svenskt, har Sverige sig självt att skylla. Det är vare sig märkligt eller klandervärt om Kamprad vill lokalisera verksamheten till en plats där han blir minimalt bestulen på det som rätteligen är hans. Höga skatter motverkar driftighet och gör det attraktivt för företag att flytta utomlands. Det är inte driftigheten som är problemet. Problemet ligger i de höga skatterna.

Jag tycker att frågan är helt ointressant; den motiveras bara av avundsjuka. Att Kamprad har mycket gör det inte rätt att stjäla från honom, eller att klandra honom för att han i den mån det är möjligt vill undvika att bli bestulen. Låt andra göra som de själva vill med det som tillhör dem.

Välvillighetsprincipen säger att man bör tolka andras yttranden så välvilligt som möjligt. Det kan ju låta rimligt vid första anblick, så jag skall ge er ett konkret exempel på hur förödande principen kan vara.

I förra veckan diskuterade jag med någon som sade sig delvis stödja Hamas. Jag frågade då vad det var med Hamas han ville stödja – terrorismen, despotismen, förföljelserna av homosexuella, eller kanske deras strävan till folkmord? Inget av det; i själva verket stödde han deras soppkök. Vidare blev jag klandrad för att ha gjort en illvillig tolkning av hans delvisa stöd för Hamas. Varför skulle jag utgå från att han gillade så avskyvärda saker som terror och folkmord, när det var möjligt att han bara gillade soppköksverksamhet?

Syftet med en diskussion är inte välvilja eller illvilja, utan att få något sagt i sak. När man hör ett yttrande bör man göra den mest rimliga tolkningen, vare sig den kan uppfattas som välvillig eller illvillig. Om du säger att Idi Amin var bra är den rimliga tolkningen att du stödjer massmorden i Uganda – inte att du gillar tungviktsboxning. Om du säger att Maximilien de Robespierre var bra är den rimliga tolkningen att du stödjer skräckväldet – inte att du gillar mannens allbekanta omutlighet. Och gillar du Hitler är det förmodligen inte för hans hundkärlek eller välprydda mustasch.

Vi märker snabbt att välvillighetsprincipen gagnar de värsta yttrandena mest. Bakom den ligger förstås altruismens moral: den moral som säger att man bör offra sig själv för att gynna andra. Vad man gör är ju att förvrida yttranden så att det spelar sin meningsmotståndare i händerna. (Förvrider man dem för att man själv tjänar på det, kallas det plötsligt för ett argumentationsfel.)

Teorin om ”psykologisk egoism” går ut på att alla handlingar ytterst motiveras av att man vill gynna sin egennytta. Istället för att skriva ett resonemang om varför det är falskt ber jag dig se upp från din skärm och iaktta omvärlden för ett slag.

För bara några timmar sedan läste jag en artikel om en kvinna som stod inför valet att göra abort eller dö – och som valde döden. Det är väl ett exempel på självuppoffring så gott som något.

Hittar du inte en endaste människa som sätter andras nytta före sin egen är du troligtvis blind. (Men är du blind kan du förstås inte läsa det här från första början…)

Huruvida självuppoffring är något gott eller ej är förstås en separat fråga. Och jag tror att ni redan vet var jag står i den.

Strikt talat anser jag att olycklig kärlek är en självmotsägelse. Kärlek är i sig något lyckligt; däremot kan olika omständigheter göra att situationen med den man älskar blir olycklig. Det här kan ju tyckas vara en praktiskt sett meningslös distinktion, för hur kan man skilja mellan sin kärlek för någon och den relation man har till denne? Svaret är att det inte bara går att göra det; det är rentav väldigt viktigt.

Att man älskar någon betyder inte nödvändigtvis att man kan ha en välmående relation tillsammans. För att ta ett personligt exempel fungerar det inte om ens flickvän blir psykiskt sjuk på ett sätt som kommer vara över tid. Det spelade ingen roll att jag älskade henne och hon mig; på sikt kunde vi inte vara lyckliga ihop. Det är inte sant att ”kärleken övervinner allt”. Verklig kärlek är både stark och hållbar; men den är inte något löfte om en lång och lycklig framtid. För att man ska få en sådan krävs aktivt engagemang från bägge sidor, god kommunikation, och en del annat jag inte tänker breda ut mig över här.

Det är förstås inte märkligt att kärlek förknippas med olycka. Relationer är allt annat än enkla och de kan gå i stöpet av så många olika anledningar. Jag påstår ändå att det här är mer än semantiskt hårklyveri; att det är meningsfullt att skilja på å ena sidan hur högt man värderar en annan, och å andra sidan hur ens faktiska relation till personen kan se ut.

Jag är inte tillräckligt insatt i alla relevanta detaljer för att ge några praktiska råd.

Rent principiellt är frågan enkel. Nordkorea är inte bara ett av världens minst fria länder. Det är också en kärnvapenmakt som upprepade gånger visat sig vara ett militärt hot. I den bästa av världar skulle man kunna storma landet, avsätta Kim Jong-il och införliva det med Sydkorea (som alltså helt enkelt skulle bli Korea). Vad som är möjligt att göra utifrån nuvarande situation är förstås en annan femma.

Framför allt bör omvärlden sluta kasta pengar på Nordkorea i utbyte mot tomma löften om avveckling. Det är att offra sig själv för att stärka sin fiende.

Jag har länge varit ambivalent inställd till Wikileaks.

Det är varken märkligt eller i och för sig omoraliskt att hemligstämpla information. Det behöver inte betyda att man mörklägger något brott mot mänskligheten. Ofta tjänar det till att skydda individers eller landets säkerhet. Att staten bör hålla viss information hemlig ser jag som självklart, och det är lika självklart att lagen måste påbjuda straff mot illegal spridning av dylik information.

Man kan naturligtvis ha bra eller dåliga skäl för att hemligstämpla något. Och man kan ha bra eller dåliga skäl för att avslöja något hemligstämplat. Jag är den förste att glädjas över exempelvis Climategate, men det är inte okej att offentliggöra partiers medlemslistor eller klubbars mötesrapporter. Än mindre militärstrategisk information som spelar islamister i händerna.

Om Wikileaks varit mer urskiljande i vad de väljer att publicera hade jag kanske gillat dem. Rådande trend säger att ”informationen skall vara fri”, även om det innebär att hacka privata e-postkonton, eller avslöja namn på amerikanska agenter och därmed utsätta dem för livsfara.

Förstå mig rätt. Wikileaks har definitivt avslöjat saker som borde ha avslöjats, såsom Hassan Dahir Aweys planerade lönnmord eller kärnkraftsolyckan i Iran. Men som Leonard Peikoff har sagt: Att vara god är att vara god hela tiden, och att vara ond då och då är att vara ond. Wikileaks mer huvudlösa publikationer gör att jag inte tänker stödja dem, även om de förvisso också publicerat bra saker.

Wikileaks nästa stora avslöjande bör väl bli var Julian Assange håller hus, och hur man kan få tag i honom. Borde inte informationen vara fri, även för de som längtar efter att sätta en kula i pannan på honom?

Till del är den värre än meningslös – den är skadlig. Filosofins uppgift är att svara på frågor om verklighetens natur, och om hur vi människor bör förhålla oss till denna verklighet. Sagt med andra ord är dess uppgift att svara på frågor som ”var är vi?” (metafysik), ”hur vet vi det?” (kunskapsteori) och ”vad bör vi göra?” (etik). Den filosofi som ger rationella svar är meningsfull. Den filosofi som ger intetsägande svar är meningslös. Den filosofi som ger absurda svar är skadlig. Akademisk filosofi är inte en homogen samling idéer; den har definitivt vettiga inslag. Det hindrar inte att en stor del av den också erbjuder absurda – och därför skadliga – svar.

Många ser filosofi som ett slags skrivbordsövning eller tankelek utan större betydelse för människors vardagsliv. Jag hävdar det omvända: att filosofi spelar en rent avgörande roll för vilka uppfattningar vi har, och hur vi väljer att inrätta våra liv. Jag menar inte att alla människor läser (eller nödvändigtvis bör läsa) en mängd tunga filosofiska avhandlingar. Jag menar att vi alla är tvungna att ha åtminstone implicita svar på frågor om hur verkligheten är beskaffad, vad kunskap är, vad som är rätt och fel, m.m. Dessa svar påverkar allt vi tar oss för, även när vi kanske inte ens är medvetna om det. Då är det av avgörande betydelse att svaren är hyfsat vettiga.

Jag tror att människor i allmänhet skaffar sig hyfsat rationella (men ofta implicita) svar genom livet. De vet att verkligheten inte försvinner när de blundar eller somnar. De vet att man inte kan skaffa kunskap genom att spå i gässens inälvor. De vet att det är fel att gå ut på stan och misshandla någon. Men när de studerar akademisk filosofi kommer de i kontakt med idéer om att verkligheten är en illusion, att kunskap är omöjlig och (som hos Platon m.fl.) att diktatur är rätt och riktigt – vilket är skadligt i den mån idéerna accepteras eller gror ett frö av rådvillhet.

Därmed inte sagt att intuitiva svar alltid är korrekta eller tillräckliga, att man bör förbjuda vissa idéer, eller att det räcker att avvisa dem utan argument. Naturligtvis inte. Jag besvarar frågeställningen och utlämnar sådana sidospår av utrymmesskäl.

Spela roll för vem och för vad? Det är en bred fråga och man tillmäter olika utseenden olika högt värde i olika sammanhang.

I vissa fall bör utseende spela en relativt stor roll. Fysisk attraktion är en oundgänglig del av ett romantiskt förhållande (eller av sexuella relationer i största allmänhet). Det betyder inte att det bör vara den enda eller den främsta delen, men det är en nog så nödvändig komponent. Och vad som uppfattas som attraktivt är förstås individuellt.

Det är också högst plausibelt att utseende spelar roll inom vissa yrken. Ligger det t.ex. i en hamburgerrestaurangs intresse att anställa personer med svår övervikt? Eftersom det inte krävs någon speciell kompetens för att vända burgare är svaret förmodligen nekande. De anställer (allt annat lika) hellre personer utan övervikt än med, eftersom de inte vill sända ut signalen att man blir fet av deras mat. Jag inser förstås att det finns regler mot diskriminering av den här typen, men det är min fasta övertygelse att företagen själva bör få avgöra vem som skall anställas och inte. Och det ligger ju inte i restaurangens intresse att anställa folk som riskerar att minska affärerna.

Det finns naturligtvis mer självklara exempel. Inte varje kvinna kan pryda omslaget på ett nummer av Playboy Magazine, och inte varje man kan posera i underkläder för en Dressmann-reklam.

Utseende spelar ofrånkomligen en stor roll i många olika sammanhang. Till skillnad från kanske de flesta anser jag inte att det finns någon avgrundsdjup klyfta mellan utseende och personlighet. Man är (eller har) inte nödvändigtvis det ena på bekostnad av det andra. Och bägge spelar roll på olika sätt.

Min flickvän är någon jag delar mitt liv med. Jag ser relationer som något seriöst, menat att hålla i långa loppet. Det är i alla fall visionen och utgångspunkten; sedan blir det inte alltid så i praktiken.

Det är en hel del som måste stämma överens. Hon måste ha värderingar som ligger hyfsat nära mina egna. Hon måste vara hyfsat mogen när det kommer till självinsikt och relationsfrågor. Personkemin är naturligtvis viktig, liksom hyfsat attraktivt utseende. Ett fungerande sexliv, ej att förglömma. Och som jag kommit att inse är det också rätt viktigt att hon är hyfsat frisk i psyket.

Det viktiga därutöver är att man befinner sig på samma blad, och har samma syn på relationen. Det är ju inte bra om den ene tänker sig ett långvarigt seriöst förhållande medan den andra bara söker tillfällig förströelse. Förhållanden är något som bägge parter aktivt måste arbeta på att hålla ihop. Jag tror alltför många tar dem ”för givna”, som om relationer automatiskt blev lyckliga. Men precis som man får jobba för att bli lycklig själv, måste man jobba gemensamt för att uppnå och/eller uppehålla en lycklig relation.

Inte för att jag är någon expert på relationsfrågor förstås. Det är bara några spontana tankar kring det hela.

Det beror alldeles på vad för slags muta det rör sig om. Att muta eller ta emot en muta för att hålla tyst om ett brott bör exempelvis vara olagligt. Att muta någon för att hålla tyst om en otrohetsaffär eller liknande bör emellertid vara lagligt, även om man både kan och bör ha vissa moraliska synpunkter på sådant beteende. Det väsentliga är hur som helst om mutan syftar till att understödja kriminalitet eller ej.

Som ni kanske vet kom Jimmie Åkesson och Louise Erixson till riksmötets öppnande iklädda svensk folkdräkt. Och snart gick de sin väg, när biskop Eva Brunne började tala om demonstrationerna mot rasism och främlingsfientlighet. Efteråt bad de kungen om ursäkt. Hela förloppet är naturligtvis inget annat än briljant humor.

Men vad bör man dra för slutsatser om farsen? Jo, det var förstås oprofessionellt av Brunne att över huvud taget ta upp händelserna, eftersom hon i den rollen skall vara neutral. Samtidigt har jag inte så mycket till övers för neutralitet gentemot rasism. Det väsentliga problemet är inte Brunnes klavertramp, utan att det finns svenska makthavare som blir indignerade över antirasistiska budskap. ”Jag tror aldrig jag känt mig så kränkt” sade Åkesson efteråt. Men om Åkesson haft mindre kränkande åsikter om saker och ting, skulle det vara svårare att kalla dem vid kränkande namn.

För SD är det problematiskt att deras främlingsfientlighet och rasism kallas vid just dessa namn. Jag vet inte vilka namn de skulle föredra, eller om man bör låtsas att de här elementen inte existerar i deras politik. Det må vara hur det vill med det. Min åsikt om utspelet är att det blev till storartad humor som alla utom sverigedemokrater kan uppskatta. Samtidigt lite smolk i glädjebägaren. Det måste väl vara första gången i svensk historia som yrkespolitiker sagt sig vara kränkta av antirasism och prat om allas lika värde.

Ja. Individen bör vara fri att själv fatta beslut kring sådant som rör hennes eget liv. Det inkluderar hennes kropp och kroppens organ.

De enda argument jag hört mot organhandel går ut på att ”köpkraften inte skall avgöra vem som får leva eller dö”. Sådana avgöranden är naturligtvis fruktansvärda och innebär ett högst reellt dilemma inom vården. Men faktum är ju att organhandel gör dilemmat mindre förekommande. Det ger fler möjlighet att överleva. Den väsentliga motfrågan blir alltså: varför bör man hindra folk att överleva bara för att de har råd att göra det?

Organhandelsfrågan präglas av ett rent ut sagt äckligt jämlikhetstänk, underförstått baserat på Rawls differensprincip. Om det gynnar de sämst ställda är det okej, annars är det inte okej. Har inte de sämst ställda råd att köpa organ skall ingen göra det. Det är bättre att fler människor dör, än att fler överlever i strid mot differensprincipen. Man har inte rätt att leva, om ens liv inte gynnar de sämst ställda. Nej, de flesta som protesterar mot organhandel tänker förstås inte så långt. Men de borde.

Vaktbolag är bra eftersom de arbetar med att skydda människors äganderätt.

Anarkister använder ibland privata vaktbolag som exempel på hur fint det kan fungera när statens kärnfunktioner säljs ut på marknaden. Men detta är att missuppfatta hela saken. Ett vaktbolag sysslar med övervakning av egendomar och kan på sin höjd hålla fast en brottsling tills polisen kommer. Ett vaktbolag är ingen polis. Än mindre är det en domstol som opererar enligt egenförfattade lagar. Vaktbolag måste hålla sig inom lagens gränser precis som alla andra företag. Och tur är väl det.

Statens legitima funktioner (polisväsen, domstolar och försvarsmakt) utgör inte en del av marknaden. Det är dessa funktioner som säkerställer marknaden.

Perfektion måste avgöras i relation till ett specifikt mål. Om målet är en ekonomi där människors rättigheter respekteras (d.v.s. där staten upprätthåller äganderätt och kontrakt o.dyl. men inget mer) är kapitalismen den perfekta lösningen. Det är ju bara i en renodlad kapitalism som människors rättigheter respekteras fullt ut. Det betyder inte att kränkningar skulle upphöra att existera, men att de skulle erkännas vara kränkningar och beivras som sådana.

I vanliga fall avser dock frågan om kapitalismens perfektion något annat. Den brukar antyda att sådan perfektion skulle ligga i att samhället blir exakt som dess försvarare vill att det skall bli (ned till minsta konkreta detalj). I den bemärkelsen anser jag det vara felaktigt att tala om perfektion.

Det finns perfekta ideologiska ramverk men det finns inget perfekt samhälle, vare sig i betydelsen ”ett samhälle som förhåller sig perfekt till dess ideologiska ramverk”, eller i betydelsen ”ett samhälle som i varje detalj är precis som jag själv vill ha det”. I det första fallet existerar ingen perfektion därför att människor är felbara och emellanåt moraliskt korrupta. I det andra fallet är begreppet perfektion malplacerat därför att ett samhälle är en plats där autonoma individer lever och samspelar – det är inte en sandlåda för någon centralplanerare eller diktator att styra över.

Det här är en så bred frågeställning att den egentligen kräver en längre uppsats till svar. Tillsvidare i alla fall några centrala poänger.

För den som inte känner till det är historisk materialism en teori utarbetad av Karl Marx. Den hävdar att alla historiska händelser bottnar i materiella faktorer; i konflikter kring arbetsdelning och klasstillhörighet. Idéer och ideal har alltså ingen nämnvärd påverkan på historiska händelser utan är blott ”överbyggnad”; de uppstår som en följd av de materiella faktorerna.

Till en början kan man fråga vad Marx byggde den här teorin på. Och svaret är att han (influerad av Hegel) byggde den på dialektik. De materiella konflikterna driver historien framåt som en utveckling av tes, antites och syntes. Den nuvarande tesen (kapitalismen) måste övergå i dess antites (proletariatets diktatur) för att till sist bilda en slutgiltig syntes (socialismen eller kommunismen). Men detta är pur skrivbordsfilosofi. Vilka bevis har Marx för att den historiska materialismen (och dialektiken) är sann? Inga alls. Och det är lätt att hitta motexempel på historiska händelser där ideal spelat en central om inte avgörande roll: amerikanska och franska revolutionen, andra världskriget, Israel-Palestina-konflikten och Tjetjenienkrigen för att nämna ett par få.

Huruvida ideal uppstår som en följd av materiella faktorer kan prövas introspektivt. Hur uppstod dina egna ideal? Själv håller jag kapitalistiska ideal oberoende av min så kallade klasstillhörighet (”arbetarklass”). Jag anser att förnuftet måste avgöra vad som är rätt och riktigt, inte ens materiella situation. Det förhåller sig tvärtom så att de materiella faktorerna är en följd av ideal. Dagens välstånd är en följd av kapitalistiska ideal. Och kapitalismens ideal kan inte vara en följd av de materiella faktorerna eftersom det vore ett cirkelresonemang. De materiella faktorerna gjordes nämligen möjliga av kapitalismen.

Vidare kan man påpeka att Karl Marx höll sina socialistiska ideal utan att själv tillhöra arbetarklassen. Han kom från en advokatfamilj och såg aldrig insidan av en fabrik.

Den allra främsta poängen att resa mot historisk materialism är att det inte är min (eller din) sak att sitta och tänka ut mängder av motargument och motexempel. Det ankommer, enligt principen om bevisbörda, på de historiska materialisterna att bevisa sin teori. Några sådana bevis existerar inte, och teorin bör avfärdas på den grunden allena.