Jag menar ärlighet i alla bemärkelser av ordet (så länge man inte befinner sig under hot om våld). Att man inte är en lögnhals. Att man inte är manipulativ. Att man inte spelar falska roller. Att man står för vem och hur man är, trots att det kanske inte alltid uppskattas av alla. Att man är intellektuellt hederlig, både inför sig själv och inför andra. Men inte som någon plikt: man bör (för att använda ett klassiskt exempel) inte berätta var ens barn är gömda när Gestapo knackar på dörren.

Det finns mycket annat jag skulle kunna skriva. Men ärlighet är en egenskap jag tror att jag värderar särdeles högt.

Varje människa har sin egen lycka att måna om. Det gäller även transsexuella.

Däremot finns en annan aspekt av frågan, och det är huruvida könsbyten bör finansieras med hjälp av skatter eller ej. Jag svarar nekande. Å andra sidan är det inte en invändning som riktar sig specifikt mot transsexuella. Det är inte rätt att tvinga andra människor att betala ens egna utgifter, oavsett vad det handlar om. Däremot är samhället inrättat på det viset, något vi inte kan eller bör skuldbelägga transsexuella för. Det är en skuld som hör hemma hos makthavarna.

Ränta existerar framför allt på grund av tidspreferens. Den som tar ett lån föredrar nutida konsumtion över framtida. Man tar exempelvis ett bolån för att man vill bo idag – inte om flera decennier (eller hur lång tid det tar att spara ihop den summa man belånar). Som utlånare söker man avkastning och vet att det är behäftat med vissa risker att låna ut pengar, särskilt om det (som i fallet med bolån) gäller stora summor över lång tid. Därför lånar man ut sina pengar mot ett pris i förhoppning om långsiktig vinst, och det är det priset vi kallar för ränta.

Det finns inget väsentligt annorlunda med att kräva ränta. Man utför en tjänst och kräver sitt pris, som med alla andra tjänster och priser på marknaden.

Många anser att även om enskilda vargar saknar egenvärde, finns ändå ett egenvärde i att säkra artens fortbestånd. Det vore ju tråkigt om vargen dog ut – eller hur? Eftersom många gärna ser att vargen finns kvar borde det inte vara ett problem att lösa den saken på frihetlig väg, utan att inskränka människors rätt att jaga. Om inte annat kan reservat och djurparker ta på sig att föda upp varg; med tanke på hur stor frågan trots allt är borde det ju ligga kommersiellt intresse i att göra det.

Min enkla mening är att om Sverige vill behålla IKEA svenskt, har Sverige sig självt att skylla. Det är vare sig märkligt eller klandervärt om Kamprad vill lokalisera verksamheten till en plats där han blir minimalt bestulen på det som rätteligen är hans. Höga skatter motverkar driftighet och gör det attraktivt för företag att flytta utomlands. Det är inte driftigheten som är problemet. Problemet ligger i de höga skatterna.

Jag tycker att frågan är helt ointressant; den motiveras bara av avundsjuka. Att Kamprad har mycket gör det inte rätt att stjäla från honom, eller att klandra honom för att han i den mån det är möjligt vill undvika att bli bestulen. Låt andra göra som de själva vill med det som tillhör dem.

I förra veckan diskuterade jag med någon som sade sig delvis stödja Hamas. Jag frågade då vad det var med Hamas han ville stödja – terrorismen, despotismen, förföljelserna av homosexuella, eller kanske deras strävan till folkmord? Inget av det; i själva verket stödde han deras soppkök. Vidare blev jag klandrad för att ha gjort en illvillig tolkning av hans delvisa stöd för Hamas. Varför skulle jag utgå från att han gillade så avskyvärda saker som terror och folkmord, när det var möjligt att han bara gillade soppköksverksamhet?

Syftet med en diskussion är inte välvilja eller illvilja, utan att få något sagt i sak. När man hör ett yttrande bör man göra den mest rimliga tolkningen, vare sig den kan uppfattas som välvillig eller illvillig. Om du säger att Idi Amin var bra är den rimliga tolkningen att du stödjer massmorden i Uganda – inte att du gillar tungviktsboxning. Om du säger att Maximilien de Robespierre var bra är den rimliga tolkningen att du stödjer skräckväldet – inte att du gillar mannens allbekanta omutlighet. Och gillar du Hitler är det förmodligen inte för hans hundkärlek eller välprydda mustasch.

Vi märker snabbt att välvillighetsprincipen gagnar de värsta yttrandena mest. Bakom den ligger förstås altruismens moral: den moral som säger att man bör offra sig själv för att gynna andra. Vad man gör är ju att förvrida yttranden så att det spelar sin meningsmotståndare i händerna. (Förvrider man dem för att man själv tjänar på det, kallas det plötsligt för ett argumentationsfel.)

För bara några timmar sedan läste jag en artikel om en kvinna som stod inför valet att göra abort eller dö – och som valde döden. Det är väl ett exempel på självuppoffring så gott som något.

Hittar du inte en endaste människa som sätter andras nytta före sin egen är du troligtvis blind. (Men är du blind kan du förstås inte läsa det här från första början…)

Huruvida självuppoffring är något gott eller ej är förstås en separat fråga. Och jag tror att ni redan vet var jag står i den.

Att man älskar någon betyder inte nödvändigtvis att man kan ha en välmående relation tillsammans. För att ta ett personligt exempel fungerar det inte om ens flickvän blir psykiskt sjuk på ett sätt som kommer vara över tid. Det spelade ingen roll att jag älskade henne och hon mig; på sikt kunde vi inte vara lyckliga ihop. Det är inte sant att ”kärleken övervinner allt”. Verklig kärlek är både stark och hållbar; men den är inte något löfte om en lång och lycklig framtid. För att man ska få en sådan krävs aktivt engagemang från bägge sidor, god kommunikation, och en del annat jag inte tänker breda ut mig över här.

Det är förstås inte märkligt att kärlek förknippas med olycka. Relationer är allt annat än enkla och de kan gå i stöpet av så många olika anledningar. Jag påstår ändå att det här är mer än semantiskt hårklyveri; att det är meningsfullt att skilja på å ena sidan hur högt man värderar en annan, och å andra sidan hur ens faktiska relation till personen kan se ut.

Rent principiellt är frågan enkel. Nordkorea är inte bara ett av världens minst fria länder. Det är också en kärnvapenmakt som upprepade gånger visat sig vara ett militärt hot. I den bästa av världar skulle man kunna storma landet, avsätta Kim Jong-il och införliva det med Sydkorea (som alltså helt enkelt skulle bli Korea). Vad som är möjligt att göra utifrån nuvarande situation är förstås en annan femma.

Framför allt bör omvärlden sluta kasta pengar på Nordkorea i utbyte mot tomma löften om avveckling. Det är att offra sig själv för att stärka sin fiende.