// Fråga en objektivist

Enligt konvention kan man inte veta vad som händer efter döden. Det är naturligtvis en kvarleva från gammal mysticism.

Döden innebär att man förlorar medvetandet, och att kroppen inleder en irreversibel nedbrytningsprocess. Hjärtat slutar pumpa runt blod, lungorna slutar fyllas med syre. Man upphör helt enkelt att existera. Inget händer efter döden – inget, i dess allra mest bokstavliga betydelse. ”Döden” är begreppet icke-existens tillämpat på organismer.

Hur kan jag vara så säker på det då? Det finns inga fakta som tyder på något annat. Om man utgår från observerad verklighet är döden ekvivalent med en organism som upphör att existera. Idén att man skulle kunna uppleva något nytt när man dött är helt enkelt irrationell: i dödsögonblicket upphör alla sinnen att fungera, och man själv med dem.

Är inte tanken på evig icke-existens ganska trist? Jo, kanske det. Desto större skäl att leva sitt liv ordentligt medan man har det!

En sådan här fråga beror förmodligen på att man ser moralen som plikt eller en mängd tvingande bud. Det är i så fall inte särskilt märkligt. Enligt den förhärskande synen på etik är det ju så: moralisk är den som offrar sig själv, som lever i fattigdom och i kyskhet, som lyder Gud, som ger bort sin sista skärv och lever för ett ”högre syfte” bortom sin egen själviska lycka. Ja, om detta är moral – varför skall man agera moraliskt hela tiden?

Jag betraktar förstås moralen på ett annat sätt. Den är inte en uppsättning regler, eller ett sadistiskt påhitt för att bryta ner människor inifrån. Snarare är den ett system av vägledande principer som hjälper oss att agera uppbyggligt. Det moraliska är inte att offra sina intressen utan att eftersträva dem; det är inte blind lydnad utan rationellt ifrågasättande; det är inte fattigdom utan välstånd; det är inte bedrövelse utan att söka lycka och välmående.

Så varför agera moraliskt hela tiden? För att man tjänar på det – inte i någon himmel bortom döden, utan här och nu på jorden. Att handla omoraliskt är (givet en sund moralkodex) synonymt med att handla mot sitt välförstådda egenintresse. Därmed undergräver man också sina möjligheter till lycka och vad för andra intressen man nu må offra.

Arv kan, liksom alla gåvor, vara förtjänta eller oförtjänta. Vad som skiljer arv från de flesta andra gåvor är väl dess storlek. Man ger inte bort sitt hem och sina samlade förmögenheter särskilt ofta, men att göra det i sitt testamente ses ofta som självklart, både av den som upprättar det och av de som förväntar sig kunna ärva.

Ändock är ett arv just det – en gåva. Vi bör inte förbjuda gåvor därför att de ibland ges till oförtjänta. Det man äger har man rätt att ge bort, och ingen har rätt att bestämma vem man skall ge det till. Kärnpunkten är inte gåvans storlek eller huruvida den tillägnas någon förtjänt eller ej. Kärnpunkten är äganderätt, d.v.s. det faktum att man har rätt att förfoga över sin egendom, inbegripet att skänka bort den när man vill och till vem man vill.

Somliga förfasas över att stora förmögenheter ibland går i arv till någon ungtupp, som inte begriper värdet av vad han fått, och som inte heller kan göra något konstruktivt med det. Men varför då? Det brukar heta att en dåre och hans pengar snart går skilda vägar. Kan man inte hantera sitt arv på ett konstruktivt sätt (t.ex. genom att spara och investera) allokeras förmögenheten snart till bättre förvaltare. Att förfasas över hur andras rikedomar går i arv kan väl bara motiveras av simpel avundsjuka?

Under 2009 lade muslimer nära 5 miljoner dollar på en femvånig byggnad, belägen två kvarter norr om Ground Zero (d.v.s. platsen där World Trade Center stod före attacken 11.09.01). Omsider har man föreslagit att bygga en moské på platsen, till en budget av 100 miljoner dollar. Staten har nyligen godkänt projektet, som eventuellt kommer att invigas 11.09.11, som ett slags tioårsjubileum av al-Qaidas självmordattentat.

Detta är osmakligt på ett sätt som knappt låter sig beskrivas med ord. Det är en skymf mot de omkring tre tusen människor som dog under attacken, och mot deras anhöriga. Att över huvud taget föreslå att bygga en moské vid Ground Zero är bortom skamlöst. Jag befarar att det svenska språket saknar tillräckligt starka invektiv för att kunna förmedla hur avskyvärt påfundet är. Det är i paritet med att resa ett monument till NSDAP:s ära i Auschwitz, eller till de röda khmerernas ära i Phnom Penh. Nog för att män som Adolf Hitler och Pol Pot hade fler liv på sina samveten än ett par tusen. Men en moské vid Ground Zero handlar inte bara om vad som varit. Det handlar även och framför allt om vad som kommer att vara.

Man talar om att förbättra relationen mellan västvärlden och arabvärlden, om vikten av att visa tolerans, etc. Detta är förstås rent munväder. Det är fikonlöv som har till syfte att skyla det oanständiga faktum, att muslimer vill resa ett åskådligt äreminne över den tro som påbjöd terror och massmord bara två kvarter därifrån. Relationen mellan väst- och arabvärlden förbättras inte av dylika eftergifter. Al-Qaida har både i ord och handling förklarat västvärlden krig. Om västvärlden svarar med att låta bygga en moské vid Ground Zero är budskapet enkelt. Tack för besöket, och kom gärna tillbaka! Nej, det finns gränser för vad som bör tolereras och gentemot wahhabism bör man vara intolerant, särskilt när den uttrycks av terroristiska mujaheddin. En god relation till arabvärlden kan uppstå först när jihadismen är kväst, och när grupper som al-Qaida, Hamas, Hizbollah och Fatah upplösts eller omintetgjorts.

Min position i frågan är enkel. Förslaget om att bygga en moské vid Ground Zero är en styggelse. Alla som har en fungerande moralisk kompass bör höja sina röster i protest mot projektet. USA bör se terrorism som en krigsförklaring och gå till motangrepp mot de som anstiftat terrorn. De som försöker bygga en moské vid Ground Zero gör sig då skyldiga till landsförräderi enligt lag, och bör rätteligen behandlas därefter.

Se även Leonard Peikoffs podcast här, och vad Pat Condell säger här.

Lades även upp som en bilaga här.

Jag är själv ytterligt ointresserad av fotboll, men det hindrar mig inte från att svara jakande. Professionella spelare tjänar mycket därför att de är skickliga, passar väl ihop med sina lag, gillas av åskådarna, med mera. Det är naturligtvis lätt att komma med cynismer av typen ”allt de gör är ju att springa fram och tillbaka efter en boll”. Men faktum är att många tycker om fotboll, och spelarnas löner blir därefter. Det finns inget sådant som ett ”rättvist pris”.

Däremot står vi inför två grundläggande alternativ. Antingen medger vi att folk har rätt att sluta ömsesidiga avtal till ömsesidig förtjänst. Eller också menar vi att de inte har någon sådan rätt. Antingen medger vi att folk har rätt att leva sina liv efter eget huvud, eller också menar vi att deras liv skall offras för något ”högre syfte” (t.ex. ”de fattiga” eller ”de svaga”). Ytterst handlar frågan om huruvida livet är till för att levas eller till för att offras. Om livet är till för att levas – låt då bli att diktera för spelare vilka avtal de får och inte får acceptera (eller vilka avtal lagens ägare får och inte får erbjuda). Om livet är till för att offras… tja, då behöver jag större utrymme för att ta läsaren ur den villfarelsen.

Som jag fått anledning att säga många gånger förut är inte ekonomin en kaka där den ene får mindre därför att den andre får mer. De fattiga är inte fattiga därför att de rika är rika. Snarare är ekonomin en bakugn där nya kakor ständigt kan bakas. Vill man värna om ”de fattiga” eller ”de svaga” bör man verka för deras frihet, snarare än för de rikas förtryck. Att förtrycka de bättre bemedlade gagnar ingen. Det gör inte de fattiga mindre fattiga. Vad som skulle göra de fattiga mindre fattiga är friheten att ”baka kakor”, d.v.s. friheten att utnyttja sina komparativa fördelar på en global marknad. De behöver ackumulera kapital – och det är precis det som blir svårt när de rika inte tillåts vara rika. Sådant gör alla fattigare.

Jag har inget emot fackliga organisationer som sådana. Människor skall vara fria att organisera sig; det inbegriper friheten att organisera sig i fackföreningar. Att sluta sig samman för att ställa krav på en arbetsgivare är inte fel. De anställda gör sina röster hörda, och arbetsgivaren får ta ställning till vad de sagt (t.ex. ”får vi inte höjda löner så säger vi upp oss allihop”). Att en anställd säger upp sig leder förmodligen inte till enorma förluster; om alla eller de flesta säger upp sig leder det till produktionsstopp. Då får arbetsgivaren avgöra vad som är kostsammast: att gå med på kravet om höjda löner, eller att förlora tid på att hitta ny arbetskraft medan produktionen står stilla. (Det här är förstås bara ett tänkbart scenario bland många andra.)

Problemet med fackföreningar är att de inte fungerar på det sättet idag. De åtnjuter politiska privilegier som gör att de får driva igenom kollektivavtal med de facto minimilöner och mycket annat. Förhållandet blir då ett helt annat. Det har inget att göra med friheten att organisera sig. Tvärtom. Det innebär ”friheten” att använda hot och terror för att uppnå sina mål. Eller har någon redan hunnit glömma salladsbaren Wild ’n Fresh i Göteborg?

Nej, det är förstås en populär myt att automatisering leder till arbetslöshet. I själva verket leder det bara till ökad specialisering, något som naturligtvis är positivt. Det betyder ju att fler saker produceras snabbare och billigare, vilket ger oss en högre levnadsstandard. Det betyder också att fler och fler slipper arbeta med mekaniska uppgifter, sådana som vanligen uppfattas som tråkiga. Vi blir rikare, och våra arbetsliv mer intressanta och flexibla.

Vore det annorlunda skulle varje effektivisering leda till allt större arbetslöshet. Varför gräva med spade när man kan gräva för hand? Varför gräva med grävskopa när man kan gräva med spade? Varför åka bil när man kan cykla, och varför cykla när man kan gå? Ifall effektivisering ledde till ökad arbetslöshet borde vi fördöma spadar och bilar och cyklar – dessa uppfinningar som orsakar sådan arbetslöshet! Men så är det förstås inte. Och på samma sätt är det inte så med robotar och andra maskiner på fabriker och olika arbetsplatser. Det betyder bara att möjligheter frias upp för att utnyttjas till andra och mer specialiserade saker.

Det finns förstås människor som avskyr teknik och det industriella samhället. De hävdar att vi levde bättre förr i tiden, när vi ”kände större samvaro” och ”stod närmare naturen” etc. etc. Det vill säga: när vi arbetade tolv timmar om dagen på åkrarna, och när medellivslängden var det som vi idag kallar för medelåldern. Det är främst dessa människor som sprider myten att automatisering leder till arbetslöshet, och vi andra går på den, närmast tanklöst, i brist på bättre vetande. Om det är något vi bör passa oss för, är det dylik teknikfientlighet!

Det här är inte en fråga jag legat sömnlös över, men några preliminära tankar:

Med ”medborgarlön” kan man mena lite olika saker. I regel brukar man väl tänka sig ett belopp som betalas ut till alla medborgare, oavsett vilka de är och vad de gör. Med andra ord är det en inkomst man får vare sig man arbetar eller är arbetslös. Hur mycket pengar det skall röra sig om är en öppen tvistefråga. Vissa talar om något i stil med dagens svenska socialbidragsnorm, andra om det dubbla.

Ett uppenbart problem med medborgarlönen är förstås att den inte alls är någon ”lön”. Den är ett bidrag. Och bidrag måste på något sätt finansieras. Såvitt jag kan se finns det bara två sätt att göra det på: med skatter eller med inflation. Det mest sannolika i praktiken vore nog en kombination av bägge. Hur skulle det fungera?

Ifall alla medborgare har en bestämd ”grundlön” (snarare ett bestämt grundbidrag) på x antal kronor, betyder det bara att priserna anpassar sig efter situationen. Ens reala köpkraft blir inte större trots att summan på bankkontot har fler nollor. Detta ifall man finansierar projektet med beskattning. Introducerar man dessutom inflation innebär det att man urholkar köpkraften utöver den nominella medborgarlönen. Var den vägen barkar vet vi redan alltför väl.

Man kan anta att incitamenten för att arbeta minskar på kort sikt. När priserna stigit för att motsvara den ökade efterfrågan som uppstår när alla har mer pengar, ökar de igen. Den reala skillnaden mellan medborgarlön och ingen medborgarlön blir såvitt jag kan se plus minus noll.

Att både beskattning och inflation kränker medborgarnas rättigheter är förstås det främsta argumentet mot s.k. medborgarlöner. Men jag antar att det var ekonomiska reflektioner frågeställaren sökte.

Jag har inte följt situationen under lupp, men vad jag kommit fram till är följande.

Oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade mot slutet av april 2010. För att spetsa till det kan man säga att världens största oljeborrningsföretag (Transocean) skapade världens djupaste borrhål, som i sin tur blev föremål för den största läckan i USA:s historia. Frågan är nu: vem bär ansvaret för det här, och vad skall man göra åt saken.

Läckan tycks inte ha uppstått på grund av slarv från BP:s sida. Med andra ord handlar det om en olycka bortom BP:s kontroll; de har inte begått något fel, vare sig praktiskt eller moraliskt. Risken för sådana här olyckor är förstås mycket liten, men vad som ändå ökat riskfaktorn markant är miljöpolitiska beslut. BP borrade inte efter olja 5000 fot under havet för att de gillar onödigt omständiga och kostsamma projekt. De hade med glädje borrat närmare land – eller rentav på land – om de kunnat. Men det kan de inte, på grund av miljöpolitiska beslut som gör sådan borrning kriminell. Trots att den skulle minska risken för olyckor och förbilliga oljepriset. Vill man hitta något att lägga moralisk skuld på: lägg den på lagstiftningen, och på den environmentalistiska filosofi som gjorde lagstiftningen möjlig.

Hur man skall stoppa läckan är en praktisk fråga som jag inte kan svara på. Men jag kan säga att det vore enklare att stoppa den om inte BP tvingats borra 1½ kilometer under havet.

Ja, om man vill och har råd. För de som svälter kan minsta krona komma till användning. Se bara till att skänka pengarna till organisationer som når fram till dessa utsatta människor; hamnar de i klorna på en terrorregim (vilket det ju inte sällan handlar om) gör gåvan mer skada än nytta. Och man bör naturligtvis inte hysa några illusioner om att välgörenhet kan leda till en långvarig förbättring av det allmänna tillståndet i ett fattigt land. Den allmänna levnadsstandarden kan bara öka som följd av kapitalackumulation; så länge ett lands politik kväver möjligheten att ackumulera kapital kan det inte resa sig ur fattigdomen.

Ett relaterat faktum man bör känna till är att omvärldens biståndspolitik kramar livet ur de fattiga ländernas ekonomier. Att rikare länder skickar varor till fattiga kan ju tyckas leda till bra saker, vilket det väl också gör på kort sikt. På lång sikt gör det bara de fattiga länderna beroende av dessa allmosor. Vad händer t.ex. med inhemska jordbruk när spannmål m.m. anländer i form av bistånd? De gör förluster, kan tvingas bränna sina skördar, och går i värsta fall i konkurs. Inget jordbruk kan konkurrera med gratis – allra minst ett som i princip saknar kapital.

Välvilja är berömvärt, men det brukar också sägas att vägen till helvetet är cementerad med goda avsikter. Det är viktigt att grunda sin välvilja i kunskap snarare än i önsketänkande; i annat fall riskerar man att uppnå, inte vad man haft för avsikt att uppnå, utan det rakt motsatta. Om ett fattigt land skall kunna förbättra dess levnadsstandard måste det lämnas fritt att ackumulera kapital och att utnyttja dess komparativa fördelar på en global marknad.

Med det vill jag ha sagt att gåvor till utsatta individer absolut kan vara dem till omedelbar hjälp, men att man inte skall tro att enskilda gåvor kan bringa en bestående förbättring på sikt. Snarare kan det få oönskade konsekvenser om man ger alltför mycket, alltför ofta.

Det finns många invändningar att resa mot gudstro. Ytterst är tron på övernaturliga väsen arbiträr, d.v.s. godtycklig och skild från fakta. Frågan ”men tänk om…?” bemöts ofta som om den angav en möjlighet eller sannolikhet värd att ta på allvar. Det gör den inte. Frågan saknar grund och kastas bara upp i luften där den blir hängandes. En fråga som saknar grund är inte en fråga om verkligheten; frågor skilda från verkligheten kan inte besvaras. De saknar kognitiv status och kan därför inte bemötas utan bara ignoreras som om inget sagts. Kognitivt har ju inget sagts.

En annan invändning består i svårigheten att definiera Gud på ett sätt som gör att han blir både logiskt möjlig och relevant. Begrepp som ”allsmäktig” och ”allvetande” strider mot identitetslagen; att vara är att vara något specifikt – och att vara något specifikt är att ha en bestämd och därmed begränsad natur. Man kan tala om att det finns ett oändligt antal decimaler på pi, vilket är sant i teorin. Däremot kan man inte skriva ner det oändliga antalet. Skrivytan är begränsad, pennorna är begränsade, ens livslängd är begränsad etc. etc. Av samma skäl som man inte kan skriva ned ett oändligt antal decimaler på pi, är det omöjligt att vara allsmäktig, allvetande, eller dylikt. Oändlighet är inte ett mått utan avsaknad av mått. Det anger potential, aldrig faktisk realitet.

Det finns olika försök att komma runt den här problematiken. Panteister tänker sig t.ex. att Gud är naturen. Därmed gör man begreppet trivialt; det blir med Dawkins ord ”ateism i kostym”. Ett annat försök gjorde teologen Rudolf Otto, som menade att Gud var das ganz andere, m.a.o. det helt och hållet annorlunda. Men vad är det som förenar allt som existerar, om inte det faktum att allt som existerar existerar. Det helt och hållet annorlunda kan bara vara det som ej finns till, och därmed har vi skjutit Ottos definition i sank. Det vanligaste är emellertid att man helt bortser från dilemmat, och menar att det helt enkelt är fråga om att ta ett trossprång (”a leap of faith”).

Jag vill passa på att ta upp en värdeteoretisk invändning också. Ayn Rand menar att vi har värden därför att saker och ting står på spel för oss. Vi har saker att vinna, och vi har saker att förlora. Således definierar hon värden som ”det man strävar efter att vinna och/eller behålla”. Skulle Gud kunna ha några värden? Inget står på spel för den som är odödlig, immun mot sjukdomar och skador, som inte kan förstöras och är oberoende av allt och alla för sin fortsatta existens. (Rand illustrerar principen med en oförstörbar robot.) En sådan Gud kan inte ha några värden eller målsättningar. Hur skulle han då motiveras att över huvud taget agera? Den som inte agerar kan inte skapa någon värld, än mindre bry sig om hur människorna i världen lever sina liv (ned till minsta onanivana).

Det här blev lite längre än jag hade tänkt mig. Den främsta invändningen är dock de metafysiska och kunskapsteoretiska; den värdeteoretiska nämner jag bara för att den så sällan blir hörd.

Först ett förtydligande: Vi talar alltså om olika företag som sponsrar bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling som går av stapeln om tio dagar.

Som liberal har jag förstås inte mycket till övers för monarki och kungahus. Traditioner i all ära – men något blir inte önskvärt eller moraliskt bara för att det upprepas över en längre tid. Monarkin upprätthålls inte med frivilliga bidrag utan med skattemedel. Den gör ingen nämnvärd nytta, trots invändningar om att svenskar utan monarki vore ett ”rotlöst folk” och jämförlig rappakalja. Snarare är monarkin en kvarleva från, och en påminnelse om, ett förflutet av enväldig despoti. Vad mig angår är inte kungahuset en höjdpunkt i svensk kultur och tradition – det är en skamfläck.

Bör man bojkotta företag som väljer att sponsra denna skamfläck? Det enda svar jag kommer på är att man bör göra det om man vill göra det. I slutändan handlar det om vad som ligger i ens egenintresse, och det finns ju fler faktorer att överväga, t.ex. om företagen tillverkar bra och prisvärda produkter – och ifall sponsringen är ett så allvarligt snedsprång att det väger tyngre än eventuella fördelar. Bland kungliga hovleverantörer hittar vi producenter av dagligvaror som Abba, Gevalia, Löfbergs Lila, Cloetta Fazer, Ramlösa, Arla, Skogaholms bröd, Spendrups, Pågen och Wasabröd. Bör inte dessa företag i så fall också bojkottas? Jag säger inte att det vore omöjligt att göra det. Men jag undrar om det verkligen är värt det.

En bojkott av företag som sponsrar kungahuset leder inte till någon förändring. Det är ett sätt att ta ställning för sina egna principer. Såvitt jag kan se finns tydligare, roligare och enklare sätt att göra det på (exempelvis genom att offentligt yttra sin mening och argumentera för den). Men vill man verkligen bojkotta företagen så är det inget jag fördömer eller ser snett på. Tvärtom och som jag skrev ovan: är det vad man vill göra så bör man göra det.

Jag anser att tortyr kan vara legitimt i vissa snävt avgränsade sammanhang.

Det finns faktiskt en nyutkommen film som belyser frågan på ett ganska bra sätt: Unthinkable med Samuel L. Jackson och Carrie-Anne Moss i huvudrollerna. Där får vi möta en terrorist som säger sig ha placerat tre kärnvapen i centrala delar av USA. Han tillfångatas och hamnar omsider på en militärbas; väl på plats blir militärens uppgift att få honom att avslöja var bomberna är gömda. Vad som följer är en utdragen kamp där Jacksons karaktär torterar terroristen för att få information, medan Moss’ karaktär tycks oförmögen att säga en hel mening utan ordet ”Genèvekonventionen”.

I en sådan situation ser jag tortyr som legitimt. Det rör sig om en terrorist som hotar att mörda miljoner människor. Man måste få reda på var bomberna finns inom en snäv tidsrymd. Endast terroristen själv har informationen, men vill inte lämna ut den. Att inte utföra tortyren vore här ett svek mot miljontals oskyldiga bomboffer. Naturligtvis upphör också tortyren så fort informationen är utlämnad. Med andra ord: terroristen blir bara torterad så länge som han fortsätter att mordhota hela populationer. Sådan tortyr är inte ”övervåld”. Det vore praktiskt taget omöjligt att dela ut oproportionerligt mycket våld mot en dylik brottsling; man kan inte gärna döda honom miljoner gånger om.

Tortyr av det här slaget är inte bestraffning. Det är en sista utväg för att rädda ett stort antal människor till livet. ”Medlidande med de skyldiga är att förråda de oskyldiga”, som en klok gammal tant en gång sagt.

Den 31:a maj 2010 bordar den israeliska flottan sex fartyg som är på väg till Gaza. På Mavi Marmara utbryter skottlossning; minst nio personer dör och flera skadas. Det här blir sedan ett aktuellt medieämne världen över – men läser man frågan om några år kanske man inte minns vad den handlade om. Alltså en kort förklaring.

Enligt den allmänna opinionen har Israel agerat fel. Man påpekar att fartygen bordades på internationellt vatten, och att de bara fraktade kläder och mat till nödställda. Min egen åsikt är emellertid att Israel, utifrån vad jag fått veta om situationen, agerade helt korrekt.

Israel upprätthåller en blockad mot Gazaremsan. Det har de all rätt i världen att göra, med tanke på att Hamas har den israeliska statens förintelse som mål. Med andra ord handlar det om en krigssituation där Israel måste försvara sig, och hur skall egentligen den israeliska flottan veta vad som finns på fartygen, om de inte får bordas och inspekteras? Lika gärna som mat och kläder kan de ju frakta vapen till fienden. Man bör också komma ihåg att Israel inte attackerade konvojen. Skottlossning uppstod efter att aktivisterna på Mavi Marmara angrep de israeliska männen och stal ett av deras automatvapen.

Diskussionen om folkrätt lämnar jag därhän. Det väsentliga är inte om Israel brutit mot någon juridisk disciplin eller ej, utan om de agerat moraliskt riktigt. Svaret är jakande – den israeliska flottan agerade i självförsvar och hade all rätt att borda konvojen som var på väg till Gaza. För skottlossningen är det aktivisterna ombord som bär ansvaret.

Javisst, men egentligen bara i konkreta detaljfrågor.

Jag håller inte med Rand när hon säger att Immanuel Kant är den ondaste människan i världshistorien. Kant formulerade en i högsta grad livsfientlig filosofi – men det är väl inte ondare än att gå runt och misshandla, våldta eller mörda? Det är svårt att se hur Kant skulle vara ondare än Hitler eller Stalin eller Mao. Eller ens mer ond än varje annan hustrumisshandlare eller våldtäktsman.

Jag håller inte med Rand om att homosexualitet skulle vara omoraliskt. Det är inte något man faktiskt väljer, och har man ingen valfrihet kan det inte bli föremål för moraliska omdömen. Ens om man kunde välja eller välja bort homosexualitet skulle jag inte se vari omoralen låg.

Jag anser inte att offentlig nakenhet kränker någons rättigheter. Rand menar att man har rätt att slippa se offentlig nakenhet därför att den är anstötlig. Å andra sidan: skall vi förbjuda saker för att de kan väcka anstöt blev det inte många lagliga saker kvar. Jag anser alltså inte att man kan förbjuda saker genom att säga att man ”känner sig stött” av dem.

För övrigt är jag inte heller övertygad om att pornografi skulle vara omoraliskt. Vi har olika värdehierarkier och ser sex på olika sätt. Om någon finner glädje i att visa upp sig sexuellt framför en kamera så förstår jag inte vad som skulle vara omoraliskt med det. Nota bene: Naturligtvis kan det vara omoraliskt, om man genom att medverka i porr offrar sina värden, motarbetar sin långsiktiga lycka, o.s.v. Jag ser dock inte varför det nödvändigtvis skulle vara omoraliskt.

Tidigare har jag ifrågasatt Rands position att fotografering inte är en form av konst. Jag har inte kommit tillrätta med frågan helt och hållet än, men det lutar åt att jag måste ge Rand rätt.

För övrigt gillar jag Beethoven och tycker att Hemingway är ganska bra (i alla fall Den gamle och havet, som är den enda av hans böcker jag läst).

Absolut inte. Många mer eller mindre liberalt sinnade anser att vi borde göra det för att euron står högre i kurs än den svenska kronan (antas vara ”mer stabil”), och för att det finns vissa fördelar med en internationellt gemensam valuta. Det stämmer i och för sig. Å andra sidan är ECB en gigantisk centralbank som spänner över en hel världsdel. Statliga centralbanker är alltid av ondo – men en riksbank riskerar inte att orsaka lika stor skada som en europeisk centralbank. Jag skulle alltså påstå att den svenska riksbanken är det säkrare (eller snarare det mindre riskabla) alternativet. Som jag nyligen sagt apropå ämnet: En riksbank är illa nog, men en centralbank som kontrollerar en hel kontinents valutor – det är mardrömsmaterial.

Jag kan inte påstå att jag har ett definitivt svar på den frågan. Något som diskuterats på sistone har varit Leonard Peikoffs övertygelse om huruvida man bör rösta på demokraterna (som är hyfsat socialismvänliga) eller republikanerna (som företräder kristen konservatism). Tidigare har Peikoff menat att man alltid bör rösta på demokraterna, därför att socialismen ändå är död, och för att konservatismen alltså utgör ett större reellt hot mot vår (eller i alla fall mot amerikanernas) frihet. Numera har Peikoff reviderat sin uppfattning, i och med att Obama kommit till makten. Nu säger han istället att vi bör rösta på republikanerna därför att demokraterna utgör ett större hot för stunden.

Att jag återger Peikoffs ståndpunkt beror på att jag inte har en egen. Det vill säga att jag inte vet vilket som är värst. De förra vill i stora drag att staten skall sköta allt som har med ekonomi att göra, och ser dessutom gärna statliga ingrepp i människors privatliv. De kristet konservativa vill (också här i stora drag) föra politik baserat på religiösa värderingar, och ser gärna mycket omfattande inskränkningar av människors privatliv. En inre röst säger mig att socialismen är värst. Jag har dock inte identifierat vad den inre rösten baserar det på, så vi kanske inte skall tillmäta den alltför stor vikt än så länge.

I och för sig är konservatism, till skillnad från socialism, en ganska flytande ideologi. På svensk mark skulle jag t.ex. hellre (snarare mindre motvilligt) se Kd vid makten än V. Konservatismen är definitivt ett större hot i USA än i Sverige.

Jag diskuterade faktiskt frågan för inte så länge sedan, och frapperades över hur skilda åsikter liberaler har. Någon sade att ”ideologi bestämmer inte vem man umgås med”. Någon annan hade ”inget problem med kommunister”. En tredje person kunde mycket väl tänka sig att vara ihop med en kommunist ”om hon såg bra ut”. En fjärde kom med en motfråga: ”Kärleken är blind, så blir man kär så vad fan gör man?”

Själv skulle jag inte vilja vara ihop med en kommunist. Min flickvän är någon som, i alla fall väsentligen, delar mina grundläggande värderingar. Hon är någon jag kan älska – inte någon vars värden jag föraktar. Trots allt är min flickvän en person jag delar mitt liv med, och som jag investerar mig själv i. När man investerar sitt kapital på ett dåligt sätt förlorar man det. Att slarva bort ekonomiska tillgångar är illa nog – här slarvar man bort något ännu viktigare: sin självkänsla, sin integritet, sin lycka.

Därmed inte sagt att min flickvän måste tycka precis som jag i alla frågor. Hon behöver naturligtvis inte ägna sin fritid åt att studera filosofi eller österrikisk ekonomi. Hon behöver inte vara politiskt intresserad. Jag talar om grundläggande värderingar, däribland idén att människor är sina egna och bör få leva sina liv efter eget huvud.

Det bör inte vara statens uppgift att avgöra hur långa arbetsdagar människor skall ha. I och för sig kan jag sympatisera med visionen att behöva arbeta mindre för samma reala inkomst. Trots allt är det en del av vad ökad levnadsstandard ger oss. Förr fick man arbeta hela dagarna för att slippa svälta – numera tjänar man ihop till sin diné under de första femton minuterna av arbetsdagen. Ganska bra, inte sant?

Möjligheten att arbeta mindre för samma reallön måste emellertid uppstå som en följd av ökat välstånd. Om man tror att en lag som påtvingar sex timmars arbetsdag med bibehållen lön ger samma resultat är man ekonomiskt illitterat. En sådan lag skulle fördyra all produktion. Välståndet skulle minska och massarbetslöshet utbryta.

Förslaget om sex timmars arbetsdag innebär att folk måste arbeta mindre till ett högre arbetspris – med andra ord ett arbetsförbud och en minimilön. Redan minimilönen (som här består i att få lön för åtta timmars arbete när man uträttat sex) i sig leder till minskad produktion och arbetslöshet. (Mer om det här.) Arbetsförbudet utöver dessa sex timmar bidrar endast till att skynda på och förvärra processen.

Somliga hävdar förstås att produktionen inte alls kommer hämmas, eftersom man arbetar så mycket mer effektivt när man får gå hem tidigare. Men om det fanns en sådan allmän tendens skulle sex timmars arbetsdag uppstå utan statliga ingrepp. Både arbetsgivare och arbetstagare tjänar ju faktiskt på effektivitet.

Vill man arbeta mindre får man ta ett deltidsjobb – med tillhörande deltidslön.

Först måste man naturligtvis avgöra om man sympatiserar med partiets idéer eller ej. Men låt oss utgå från att man gillar vad partiet har att säga. Är det i så fall onödigt att rösta på dem; är rösten ”bortkastad”?

Man kan hävda att partiet är för litet, och att det inte kommer ta sig över 4%-spärren även om man röstar på det. Å andra sidan blir det tänkesättet en återvändsgränd – att partiet är litet beror ju på att det inte får så många röster. Vill man att ens parti skall nå över 4%-spärren kan det alltså vara en god idé att rösta på det.

Man kan hävda att ens röst istället ”gör skillnad” om man röstar på ett större parti. Men vad är det för skillnad? Inget folkval har någonsin avgjorts av en enda röst. Din eller min röst är praktiskt taget försumbar, och blir mer och mer försumbar, ju större partiet är som man röstar på. Ifall man har för avsikt att påverka valets utgång lär man märka att ens röst är ”bortkastad” hur man än använder den.

Min slutsats är att om du gillar Liberala partiets idéer och vill se det växa, visa då ditt stöd genom att lägga din röst där. Men förvänta dig inte att din enstaka röst skall göra någon skillnad i praktiken.